Ur Du stal mitt liv av Lars Fredrikson

Felparkeringen

Ingvar Svensson skulle nog inte lägga märke till att någon hade flyttat hans cykel ett par meter längs planket. Och om han gjorde det, vad skulle han dra för slutsats av det? Inte kunde han tro att de få stegen på den solbelysta trottoaren för honom skulle vara färden över Styx--Dödens flod.

Söders arkitektur kunde ge mycket till den som var intresserad av gamla stadskärnor. Men just nu funderade mannen med geväret inte över det kulturhistoriska värdet i det höga gårdshuset med dess runda, utanpåliggande trapphus. Han var spänd som en mandolinsträng och försökte lugna sig för att vara beredd på det ögonblick då han äntligen skulle få ge igen för alla år av förnedring.

Han hade satt sig på en pall i köket innanför dörren till trappan. Framför sig hade han en stol som fick ge stöd åt geväret. Dörren stod på glänt precis så mycket att gevärspipan gick emellan dörren och dörrkarmen. På så vis hade han fri sikt genom ett öppet trappfönster en halv våning längre ner och vidare genom porten i gårdsplanket på hans egen sida av gatan. Via denna smala passage kunde han i kikarsiktet se den främre halvan av Svenssons cykel. Optiken var perfekt. Han kunde till och med läsa texten på crescentmärket under lyktan. Det var synd att behöva lämna ett så fint vapen. Han kände en svag doft av vapenfett, smekte avtryckaren med pekfingret och mötte det styva men medgörliga motståndet från fjädern. Hans hand ville krama avtryckaren och skjuta bort lyktglaset, men han släppte greppet. Han fick se upp så att han inte förstörde alltsammans nu i sista stund.

Kanske för tionde gången drog han tillbaka slutstycket, såg den översta patronens smala mässingskropp, den som skulle få göra jobbet, och stängde mekanismen igen men lät vapnet vara osäkrat. Sedan reste han sig och gick in i vardagsrummet. Härifrån syntes porten där Svensson skulle komma ut. Mannen med geväret hade övat vägen bort till köket flera gånger. När Svensson kom ut skulle det finnas gott om tid att gå de få stegen till pallen, sätta sig, lyfta geväret från stolen, ta stöd mot ryggstödet och ta sikte. Han kunde inte misslyckas.

Han visste också vad han skulle göra efter skottet. Bara stänga köksdörren, gå igenom våningen och nerför stora trappan och diskret promenera ut genom porten på framsidan av huset. Ingen förklädnad. Det skulle inte finnas några vittnen som erinrade sig en mystisk man i mörka glasögon och lösskägg. Han var bäst som han var i jeans och gråblå flanellskjorta. Vem skulle lägga märke till och efteråt kunna beskriva en man med hans alldagliga utseende? Han skulle ta sin stulna cykel utanför porten och försvinna Ringvägen bort mot Skanstull och ställa den i ett ställ som han hade sett ut i förväg. Innan han gick ner i tunnelbanan var det viktigt att låsa cykeln trots att han aldrig skulle komma tillbaka till den. Den som såg någon lämna en cykel olåst inne i Stockholm kunde inte bli annat än misstänksam.

 

 




Lägenheten var inte heller hans. Alltsedan han hade tagit sig in ett dygn tidigare hade han haft handskar på sig. Han visste att hyresgästen, en änkefru Stensson, inte skulle komma tillbaka på tio dagar. De kände inte varann men han visste att hon var inbokad på en resa till Egypten. När hon kom hem skulle polisen berätta att en mördare hade suttit i hennes kök och kallblodigt skjutit en annan karl, tänkte han. "Herreduminskapare! Så förskräckligt! Karln satt på min pall där jag brukar sitta! En mördare!" Blodet skulle störtforsa genom hennes kropp och det skulle svartna för ögonen. Kärringjävelns torra lekamen skulle få sig sin första riktiga genomkörare på många år. Men det kunde hon få som tack för lånet av lägenheten. Han var aldrig småsnål mot fruntimmer.

Hans inälvor gjorde ett skutt när en äldre man kom ut genom porten tvärs över gatan. Han var mer nervös än han hade trott. Gubben såg sig om och fortsatte nerför gatan, förbi Svenssons cykel. I nästa ögonblick öppnades porten igen och Svensson kom ut. I ljusblå jacka. Näsan i vädret som vanligt. Snabbt ut i köket! Nu, Ingvar Svensson!

Hans plågoande tog upp nyckeln ur fickan och böjde sig över cykeln. Lugn nu. Under en sekund tänkte han att det ännu fanns tid att ändra sig. Men när han genom kikarsiktet såg den förstorade bilden av ansiktet visste han att det inte fanns någon återvändo. Korset exakt mellan ögonbrynen. Gör nu inga nybörjarfel. Andas lugnt ... håll andan ... känn tryckpunkten och krama långsamt av!

En stilettunn eldstråle lyser upp trapphuset och gevärets massiva tyngd dunsar emot axeln. Projektilens energi kastar upp Ingvar Svensson med ryggen mot planket, där han blir stående med öppen mun. Ett hål och ett rött band tvärs över pannan visar var hans skalle har knäckts. Mördaren motstår tvånget att ladda om. Inte gå ifrån planen! Han sänker vapnet.

I ett sista ögonblick av övermänsklig synförmåga får Svensson syn på skytten i dörrspringan innanför trappfönstret. Skytten glömmer sin föresats att direkt ge sig ifrån platsen utan öppnar dörren helt och säger: "Du stal mitt liv". Mördaren och offret står öga mot öga som om de hade varit i samma rum.

Medan Ingvar Svensson ännu vid fullt medvetande står upprätt, ser han döden komma. Han ser den i skyttens blanka ögon, och han vet varför han dör.